Jordgubbkuriosa
Sommaren 2017 var, med facit i hand, definitivt början på slutet av vårt jordgubbsodlande.
När skördeveckorna närmade sig slutet var plantorna, bruna o torra, i princip döda, både Nålnematoder och Rotsårsnematoderna hade varit för många och svåra på rötterna så plantorna orkade inte mera, det var bara att sätta på plogen.
Proverna på jorden våren 2018 visade att det var för många nematoder även på det fältet vi planerat att nyplantera, så det fick vara och därmed bröts sviten.
Vi satte våra första jordgubbsplantor i augusti 1989 och har haft självplockning varje år sedan 1991, mer eller mindre framgångsrikt.
Jag hade verkligen tänkt att sluta med flaggan i topp 2019 men det började spåra ur redan under våren. De första, största blommorna, som skulle gett de första och största jordgubbarna, frös under någon av de många frostnätter som var i maj.
Även jordgubbsviveln hade varit i tagen och bitit av många knoppar för att få sina avkommor att överleva.
Regn, härligt, då slapp vi vattna men då trivdes gråmöglet i, med hjälp av ogräset, den onödigt täta grönskan i raderna, och med blad ovan jord som inte riktigt trivs tillsammans med ett gäng nematoderna som angriper rötterna gör det inte så lätt att producera stora fina jordgubbar. Bären var därmed, tyvärr, mindre än de ofta har varit och jag befarade att säsongen dessutom skulle bli kortare än vanligt, ja, det är mycket med det elektriska.
Det är mycket vallodling på åkrarna runt omkring oss och problemet med Trips som invaderar jordgubbsfälten, när gräset skördas, och som lägger sina ägg i blommorna är dessutom ett aber. Larverna suger näring från karten när de vuxit så pass att de får plats mellan ”kärnorna” och skulle jag inte göra något alls skulle i princip hela skörden kunna bli ”oätlig”. Att de dessutom är fegisar och bara är ute på karten, där jag kan träffa dem, när det är mörkt gör ju att jag också måste invänta natten med min olje- och såpdusch och det är jobbiga nätter och veckor.
Att ha fältet, där vi ska plantera nya jordgubbsplantor, rena från rotogräs har aldrig varit vår starkaste sida, och de senaste åren har det varit värre än vanligt. Jag trodde en stund, innan kvickroten satte fart och växa våren -19, att vi skulle kunna behålla plantorna även 2020, då de äldsta plantorna skulle vara 4 år, det har hänt några gånger innan under årens lopp, men istället avslutade vi ett 2-årsland efter skörden och det tror jag inte hänt förut.
Hade det inte varit för PhanPhet och hennes engagemang, arbetsglädje och envishet hade vi fått sluta för flera år sedan. Hon är en klippa med ogräshackan, hon är bäst helt enkelt och utan henne hade det inte gått, tack bästa Phan.
Mjöldagg, jordgubbskvalster, ögonfläcksjuka, ollonborrar, kajor i mängd mm, m m, det är som Ni förstår mycket att slåss mot och jag har inte varit proffsiga nog att hålla koll på allt och nu räcker varken lusten eller orken längre. Inte tiden heller för den delen.
Jag kommer att fortsätta Skafferiets förädling och försäljning av produkterna, i Gårdsbutiken till Er som knackar på eller ringer och bokar tid, till mina återförsäljare och på diverse marknader m m.
Tack bästa Barbro för åren du skötte produktionen med bravur, och tack Lovisa så här långt, för allt utfört arbete med såväl etiketter, kokning, halmning, självplockning m m, du är toppen.
Jag vill tacka Mikael och självklart mina föräldrar, våra barn, övrig familj, släkt och andra medhjälpare / leverantörer och dessutom alla ungdomar som plockat jordgubbar åt oss till butik, privata beställningar och förädling genom åren, hjärtligt tack. Tack även Kirsten Jensen för all hjälp på plats och på distans.
2019 års självplockning av jordgubbar var helt enkelt vårt sista.
Jag tackar Er så hjärtligt för alla de gångna åren.
Ha det gott och på återseende i något annat sammanhang.
Mvh Ann-Helen Börjesson